Att bli gravid så tätt inpå första har haft både sina för och nackdelar, alla säger eller dom flesta att det ska vara en fördel för kroppen men i mitt fall var det nog inte det, jag hade en normal graviditet utan komplikationer, men långt ifrån lätt.
Att ha en liten och kämpa med tröttheten och illamåendet var inte lätt i början, och jag visste att det bara skulle bli jobbigare och jobbigare, jag hade smärtor från ca v20 som bara vart jobbigare för varje vecka som gick till slut kunde jag inte hantera smärtan, utan grät ofta för att det gjorde så ont. Ändå var jag så ensvis att jag vägrade erkänna att jag ientligen hade velat ha lite mer hjälp en vad jag fick med vissa saker. sen så var jag så bestämd att jag inte skulle behandla Wilmer annorlunda bara pga att jag var gravid, utan att jag skulle göra allt jag hade gjort även fast jag inte vart gravid, det ar ju trots allt inte han som valde at bli storebror. Jag orkade ta mig till lekland och krypa i bollhavet med honom trots att jag visste att jag skulle ha dubbelt så ont dagen efter, jag orkade sitta på golvet med han och leka, vissa kvällar kunde jag till och med krypa med han på golvet och jaga honom i lägenhetan osv. Visst att sista veckorna satt jag mesta dels i soffan och inte orkade göra nått, men vi gick fortfarane till öppna förskolan och träffade andra som han kunde leka med.
Om nån hade sagt till mig för nio månader sedan att jag skulle dagarna innan förlossning plocka nappar under soffan och skumpa på en pilatesboll med Wilmer i knät så hade jag inte trott på det.

Dagen efter förlossningen kändes det som att jag aldrig vart gravid, men efter ca 3 dagar kom smällen, jag kände mig som höggravid på nytt.
Visst eftervärkarna var hemska redan direkt efter förlossning, det gjorde ont att röra sig då det kändes som att en melon satt fast mellan benen, så fort jag ställde mig så kändes det som att kroppen skulle tömmas på blod , magen värkte och hormoneda spökade i kroppen, sitta gjorde hemskt ont och jag förstod inte riktigt varför.
Jag kunde inte lyfta Wilmer för alla krafter i kroppen tog slut, och blodet rann änny mer, så fort jag ammade började eftervärkarna att kännas av och blodet rinna, när jag gick så kände jag hur nått i mig skavde mot varanda, höfterna värkte mer än innan förlossning.
Jag hade svårt att känna lyckan som jag kände när Wilmer kom, jag var rädd för att jag skulle börja älska nn av barnen mer än den andra, hade svårt att hitta tid till Wilmer då lillan satt fast i mina tuttar konstant. Vilket gjorde att jag kände mig värdelös som mamma.

Nu 12 dagar efter förlossning börjar det kännas hyfsat bra, jag kan lyfta Wilmer utan att få fruktansvärt ont i magen/livmodern, avslaget har börjat minska, det onda vid revbenen börjar försvinna, höfterna och svanskotan värker inte helatiden, men om jag anstränger mig lite så kommer smärtan tillbaka eller om jag sitter en längre tid så blir det stelt och smärtsamt att röra sig, hormonkriget i kroppen har börjat lägga sig. Amningen funkar hur bra som helst och magen har minskat fruktansvärt fort och bra, även fast det är en bit till slutmålet. Vikten har jag ingen koll på då vi inte har nån våg hemma.

Lyckan jag känner idag när jag ser mina underbara barn går inte att beskriva, trodde inte det gick att älska så mycket som jag gör.